Huvud-Hälsa del 1 – RELATIONER

I dag vill jag testa något nytt. Det här är ju ett forum som skriver om hälsa, precis som många andra.
Jag insåg dock häromdagen att det är svårt att hitta en plats där man både kan läsa om hälsa i kroppen såsom kost, träning, näringslära mm. och samtidigt läsa om psykisk hälsa (och ohälsa). Visst är det konstigt? Det är ju minst lika viktigt. Och likheterna är många – precis som du påverkar ditt fysiska mående genom kost, kan du påverka ditt psykiska mående med samma medel. Och genom träning får du inte bara mer muskler, du framkallar endorfiner och en mängd välgörande hormoner vilket sker i din hjärna. Det går alltså inte att jobba med ena delen och utesluta den andra. Allt organiskt eftersträvar balans och vi är inget undantag.
Så häng med mig i detta experiment som jag valt att kalla Huvud-Hälsa och det första avsnittet som fokuserar på Relationer.

Jag har en bekant på mitt gym som jag träffar med jämna mellanrum. Han heter Aldin och jag är ganska säker på att han är en inspirationskälla för fler människor än mig. Han är nämligen världens gladaste busschaufför. Han är en sån där glädjespridare för vilken glaset alltid är halvfullt, oavsett vad som finns i det.
En sån person som med ett gott leende när du stiger på bussen morgontrött och frusen, får dig att vakna till. Vi har alla stött på såna människor, de är otroligt viktiga för samhället tycker jag och jag vill dela något som fick mig att tänka till för några veckor sedan. Aldin är nog inte upphovsman till talesättet men när han säger det, då minns man det och jag antar att man kan säga att han ”gjort det till sitt”.

”Om man tar en tandpetare är den ganska lätt att bryta av. Men om man tar 3-4 st. och sätter dem bredvid varandra, blir de nästan omöjliga att knäcka.”

Det var ett sådant ögonblick där man får gåshud och inser att det man just hörde kommer sätta spår. Vi hade stått och pratat om familjeliv och Aldin pratade om sin fru och sina barn och på ett helt avslappnat sätt, precis som om det var världens mest självklara grej, berättade han hur han stöttar sin fru i det hon gör och offrar sin egen tid för att hon ska få göra det hon vill. Något som jag är övertygad att hon säkert gjort för honom också. Utan att gå in på detaljer om vad de gjorde kände jag wow, vad fint att höra. För mig som själv nyligen träffat mitt livs kärlek och för första gången i mitt liv inser att jag vill någonting mer än att bara vara stark i mig själv, var det här en bekräftelse på något jag precis börjat känna smaken av. Upplevelsen är för övrigt lika hisnande som den är fantastiskt.

För visst säger väl alla att ”det är klart man ställer upp för sin partner”. Men nej tyvärr, jag ser inte det här så ofta bland folk och jag har själv varit långtifrån bäst på det men jag håller på att lära mig.

Varför är det så här, vad gör att Sverige toppar skilsmässostatistiken över hela världen? Med det menar jag inte att man ska bita ihop i en trasig relation, absolut inte, men visst ger många upp för lätt? Eller kanske tar för lätt på förbundet till att börja med? Det behöver inte vara äktenskap, det kan vara relationer generellt.

Jag tror det handlar om att vi lever i ett samhälle där allting är utbytbart. Och tyvärr verkar målet att byta ut saker ofta vara viktigare än att njuta av det man har. Känner du någon som alltid ska ha den senaste mobiltelefonen? Eller någon som byter bil varannat år? Fast grejerna funkar perfekt?

Ok, men är det något fel på att vilja ha omväxling, tänker någon? Kanske inte, men när detta sprider sig till annat i livet tror jag att risken finns att vi slutar satsa tillräckligt. Vi tänker ” det kommer fler” eller ”nästa gång – då lägger jag manken till”. Men om vi inte satsar nu, i dag, när ska vi satsa då och när ska vi vinna? Vinna den där känslan som Aldin har, att hans liv inte är ett endaste gram viktigare än hans partners. Har du känt så för någon i ditt liv? Då kan jag gratulera dig, för det tror jag är nyckeln till ett lyckligt familjeliv, att likställa sina behov, sitt ego och sitt driv med den andre personen. Jag vet att vissa kommer att säga att det inte går, ett darwinistiskt tänkt går inte ihop med detta och jag ska villigt erkänna att jag själv för bara något år sedan hade sagt det samma men tiden skänker lyckligtvis förändring. Jag tror jag kan få det där jag också. En kärlek, trygghet och respekt som bara växer för varje dag som går. Och när fler tandpetare i form av barn dyker upp så stärks enheten. Jag kommer själv från trasiga familjeförhållanden och för mig är detta långtifrån självklart. Men det är det som är grejen, mer än varannan person gör ju det i dag. Och det sätter spår. I samhället, i relationer, i allt.

Vi lever i en tid då enighet mellan människor är viktigare än någonsin. Om det börjar inom familjer blir det säkert lättare att sprida det med kollegor, vänner och grannar också.

Så det önskar jag dig som läser detta, och alla andra också, att du får (eller fortsätter ha) en stark kärna omkring dig i form av en familj som stöttar dig och som du stöttar tillbaka för det är faktiskt i min mening det enda som räknas i slutändan, att ens existens på jorden gjort en annan person tryggare, lyckligare och gladare. Har man lyckats med det kan man vara stolt. Och jag planerar att göra min läxa.

Tack Aldin för inspirationen!!

Veckans tips:

Om du åker buss 410, 422, 474 eller 480 i Stockholm tisdag-fredag mellan 07.00 och 10.40 samt 15.00 och 19.25 har du chans att träffa på Aldin bakom ratten 🙂